Nu blommar det!

Man får nästan vårkänslor av alla tulpaner. Det är så
hoppfullt på något vis. Allt blir ljusare och bättre.



Nu är det 4 år sen jag bröt lårbenshalsen och livet förändrades
på en sekund. Då fick jag en orkidé av mina gulliga arbetskamrater.
Den blommar varje år i slutet av januari. Då tänker jag "Jaha, så har
ett år gått igen." Och varje år säger jag att nu ska jag se till att
få bort de förhatliga skruvarna. Får se om det blir av nu. Kanske...



Jag älskar min blomma!!

"Jobbmöte"

Det var några år sen jag blev pensionär men fortfarande
träffar jag mina gamla arbetskamrater. Jag blir alltid så
glad och upplivad av dem. Vi åt lunch på Melanders i
Söderhallarna. Det var så gott. Vilka räkmackor (dyra)!



Det blev många skratt och glada utrop. Men det är skönt att vara pansjo!







Ja, mannen i mitt hjärta fick vara med.

Muntra Fruarna här.

I kväll var Muntra Fruarna här hemma. Jag hade gjort
makaronipudding med bacon och goda ostar i. Ägg och
grädde också så nu har jag sabbat all viktnedgång. Men
vi hade roligt som vanligt och skratten duggade tätt.







Just nu står mannen, som kommit hem, och diskar. Han
är världens mmmmmmm! Jag vann ingenting på vårt vinlotteri.

Nästan rörd.

Det plingade på dörren vid halvfyratiden. Där stod barnbarnet L
med en kompis. De ville göra läxor och plugga lite. L skulle skriva
och kompisen pluggade matte. Flitens lampa lyste. Så är dagens
ungdom!! Jag har sett det med egna ögon.



På kompisens jacka står det "Betong är mysigt". Det får nästan
mina ögon att tåras. Underbart! Ungdomarna tycker också om
sin betongstad. Deras skola är ful men såå mysig. De älskar sin
superfula och tråkiga skolgård. Jag säger bara YES!!!

I morgon har "Muntra Fruarna" möte här hos mig. Kul!

Kafébesök.

Vi gick till Lisas Café i dag. Hon gör en hemlig hälsomacka
till mig. Det är frön och allt möjligt jox i den. Jättegod!!



Lisa var på ett strålande humör, nykär som hon är. Hon är kär i...
sin nya iPhone! Det kan man kalla äkta kärlek. Se bara lyckan.



På väg hem mötte vi ena barnbarnet. Hon ville skriva sin läxa
på min dator. Så klart hon fick. Hon är alltid välkommen till oss.



Det gäller betyg nu i 8:an. Allt räknas. Vilken hets.

Upp och ner.

Ibland går det upp 2 hekto och ibland går det ner 1 hekto. Som
ni förstår jobbar jag på att bli underskönt vacker! Det går sådär
kan jag säga. På en månad harjag gått ner c:a 2 kg. Men då har
jag cyklat på motionscykeln flera dagar i veckan och ätit denna lunch.



Det SKA lyckas. Men lite fika då och då måste jag ha för att leva.
Jag har inhandlat en fläskpress också. Om jag skulle misslyckas
med mitt mål. Dottern ska gifta sig i maj och man vill ju inte
skämma ut henne. Hur det ska gå med "all inclusive" på Lanzarote
bävar jag för. Men härligt ska det bli, i mars. Nej, upp på cykeln nu!

Pansjovinterdag.

I dag var jag bara lat. Inte ett steg utanför dörren. Inga bilder
alltså. Jag har tittat på skidor på längden och tvären. På tv.

Så fick jag en underlig vänförfrågan på facebook. En person
med väldigt svenskklingande för- och efternamn. En man som
tydligen var vän med min dotter och mina barnbarn. En rektor i
Sydney!! Jag klickade "ja" och kliade mig i huvudet. Jag skrev till
honom och frågade om vi kände varandra och vem han var. Sen
ringde jag min dotter och berättade. Hon skrattade gott. "Han"
är en hon och syster till mina barnbarns pappa, som är från Sydney.
Mansnamnet är en förkortning och efternamnet har hon genom
sin man (som inte heller är svensk).

Ja, det var allt för i dag.

Familjen fikar.

Eftersom min familj har ärvt behovet att gå ut och fika
så som min mamma och mormor gjorde, ringde ena
barnbarnet upp och föreslog en fikapaus. Hennes mamma
(min dotter) var i behov av en rast från allt idrottande. Ja,
framför tv:n alltså. Vi träffades allihop i Söderhallarna och
fick en fin fikapaus.




Sen gick vi hem och fortsatte idrottandet.

Nu är jag här!

Hej. Nu har jag bytt adress och kommer kanske igång igen.
Jag har fått kontakt med flera "urgamla" kamrater. Har även
träffat några. Vi fikade naturligtvis på Lisas Café här på Söder.
Det är inte klokt så kul att äntligen träffa några som man kan
dela gamla minnen med. Det blir ju lätt tomt och ensamt på
den fronten som ensambarn. Inga kusiner har jag heller. Så det
hänger på att få kontakt med gamla lekisar och ungdomskamrater.
Här är Kerstin som jag hade så kul med. Vi lärde oss twista i
hennes kök.



Hon är fortfarande lika glad och sprallig.

RSS 2.0